"Förändringen kommer inte att komma via FN-systemen utan från civilsamhället"

Båda organisationerna arrangerade flera seminarier under eller i samband med mötet. Framtidsjorden var också huvudarrangör för Folkets Forum på ABF-huset tillsammans med andra organisationer. 

Vad kommer ni ha för efterarbete?   

EVELINA: Det är inte riktigt klart, vi har möte nästa vecka med folkets forum-gänget. Men den planen vi har nu är att följa upp på sociala medier och skriva utifrån de reflektioner och lärdomar vi har fått från våra seminarier.  

LIINU: Det har varit mycket att ta hand om och processa efteråt. En sak som vi har pratat om, både internt och med våra samverkanspartners, är hur vi tar detta vidare. Frågan om krisen i Sahel (som The Hunger Project arrangerade seminarium om) känns viktig att ta vidare och vi har pratat om att göra mer riktade insatser till hösten. Det var väldigt bra att vi var flera organisationer som gick ihop som inte har samarbetat tidigare. Stockholm+50 hade ett fokus på sektorsöverskridande samarbeten, men internationella konferenser bjuder även in till nya samarbeten inom branschen. Man når bredare och får ett större kunskapsutbyte. 

Det är fortfarande oklart vilken roll civilsamhället verkligen har haft i processen och det slutgiltiga resultatet.

Tycker ni att civilsamhället fick komma till tals under konferensen?   

EVELINA: Jag skulle säga ja och nej. Ja, eftersom vi och alla våra partners som ansökte fick ackreditering. Det var väldigt stort och det var något som vi inte förväntade oss. Sen har vi genom andra sammanhang där CONCORD Sverige ingår haft olika dialoger och sedan fanns de informella dialogerna och regionala konsultationerna inför FN-konferensen där man kunde delta. Men det är fortfarande oklart vilken roll civilsamhället verkligen har haft i processen och det slutgiltiga resultatet. Närvaron av civilsamhället fanns, och det fanns väldigt många bra side events, men hur det vävs in i det beslutsgiltiga känns fortfarande oklart. 

Till skillnad från vanliga FN-konferenser, där det ofta kan finnas en ren fysisk uppdelning mellan FN:s medlemsländer och civilsamhället, så fanns vi alla i samma rum.

LIINU: Delvis. Det är alltid så på FN-konferenser att det är begränsat utrymme för civilsamhället. På Leadership Dialogues, som var de stora officiella samtalen, fick civilsamhället taltid både på scen och från golvet och jag var på flera side events som arrangerades med och av civilsamhället och där det flesta talarna och deltagarna var från civilsamhället. Till skillnad från vanliga FN-konferenser, där det ofta kan finnas en ren fysisk uppdelning mellan FN:s medlemsländer och civilsamhället, så fanns vi alla i samma rum. Det fanns inte en uppdelning av stängda förhandlingar, men det var ju eftersom konferensen inte hade ett förhandlingsmandat. På så vis tycker jag att det var lite mer öppet och inkluderande. Men det vi inte vet är hur civilsamhällets röster tas vidare och tiden får utvisa om vårt deltagande var betydelsefullt.

Det blir ett hyckleri att ha en enorm miljökonferens och samtidigt strypa klimatbiståndet. Det blir också tydligt varför många organisationer, och framför allt unga människor väljer andra vägar för att nå förändringen.

Tror ni att Stockholm+50 kommer leda till något resultat?  

EVELINA: Det fanns ganska mycket förhoppningar även om det var tydligt från början att det inte fanns något förhandlingsmandat. Men det hade ändå kunnat komma ut mer konkreta initiativ från konferensen. Stockholmsagendan säger inte så mycket som inte har sagts förut. Snarare är det ytterligare ett exempel på att man har tappat förtroende för systemet, att stora FN-mötena kommer göra det som krävs för att skapa förändring. Det blir ett hyckleri att ha en enorm miljökonferens och samtidigt strypa klimatbiståndet. Det blir också tydligt varför många organisationer, och framför allt unga människor väljer andra vägar för att nå förändringen. Förändringen kommer nog inte att komma via FN-systemen utan från civilsamhället.

LIINU: Rekommendationerna som har kommit ut finns ju, den så kallade Stockholmsagendan, men jag är inte så insatt i hur dessa tas vidare. Det är inga bindande avtal som har skett, vilket också var sagt från början. Överlag har det varit lite otydligt med “vad gör vi sen” Vad leder det här till? En sak som lyftes ofta under konferensen var att vi måste gå från ord till handling och att vi måste göra det nu. Där känner jag inte att jag fått med mig hur det ska ske. Det som gav mig mest var att delta i events som var arrangerade av civilsamhället och att efter flera års pandemi få vara i samma rum som flera andra organisationer och ta del av varandras kunskaper, erfarenheter och berättelser, att bli inspirerad av människorättskämpar från hela världen.