Sverige redovisar arbetet med Agenda 2030 på FN-möte

Idag inleds FN:s högnivåmöte om hållbar utveckling. Årets tema handlar om att säkerställa en hållbar och motståndskraftig återhämtning från covid-19 som sätter oss på rätt väg att förverkliga Agenda 2030. Pandemin har tagit oss ännu längre ifrån att nå de Globala målen. Flera av de framsteg som gjorts har nu gått förlorade och de redan utsatta drabbas hårdast. Ökad fattigdom, hunger och ojämlikhet är stora bakslag. Situationen för kvinnor och flickors har försämrats och samtidigt fortgår klimatkrisen.

Diskrimineringen av barn, unga och vuxna med funktionsnedsättning har lett till att många inte fått tillgänglig information om viruset, hur det smittas eller hur de kan skydda sig. Många har inte fått den vård de har rätt till och saknar tillgång till vaccin.

Högnivåmötet pågår den 6–15 juli och sker digitalt. Sveriges regering presentera sin frivilliga nationella granskning av arbetet med Agenda 2030 den 15 juli. Den svenska delegationen leds av miljö- och klimatminister Per Bolund och civilsamhället representeras bland annat av MyRight, RFSL, Act Svenska Kyrkan, Svenska FN-förbundet, 2022-initaitivet och Dag Hammarskjöld Foundation.

Mia Munkhammar från MyRight är en av representanterna från civilsamhället som ingår i Sveriges delegation. 

Vilka förväntningar har ni på Sveriges deltagande i högnivåmötet? 

Sverige är bra på att lyfta principen om Leave No One Behind och står upp för jämlikhet och jämställdhet. Sverige har i år en stor delegation som kommer kunna täcka många delar vilket är väldigt roligt. Att hela HLPF är digitalt har också öppnat upp så många fler kan ta del av evenemangen vilket är viktigt. Jag är också glad att Sverige har valt att lyfta och bättre synliggöra funktionshinderfrågor i år. 

Åtagandet om att ingen ska lämnas utanför utmanas av ökande ojämlikhet i spåren av pandemin. Hur ser situationen ut för människor med funktionsnedsättningar i de länder som ni har partners?

1 miljard människor i världen lever med funktionsnedsättning. En av fem bland världens allra fattigaste har en funktionsnedsättning och de flesta har inte en chans att ta sig ur fattigdom på grund av diskriminering och otillgänglighet. 

Alla är överens om att de som var mest marginaliserade innan pandemin har drabbats hårt och fortsätter att drabbas av pandemins konsekvenser. Diskrimineringen av barn, unga och vuxna med funktionsnedsättning har lett till att många inte fått tillgänglig information om viruset, hur det smittas eller hur de kan skydda sig. Många har inte fått den vård de har rätt till och saknar tillgång till vaccin. Stängda skolor har fått förödande konsekvenser hos denna grupp som dessutom löper större risk än andra att utsättas för våld och övergrepp. Att bli av med jobb och inkomst innebär för många inte bara brist på mat utan också brist på livsviktig medicin och hjälpmedel. 

Men ett ljus i tunneln är att många organisationer som drivs av personer med funktionsnedsättning trots allt nu arbetar för att återhämta sig och fortsätta det avgörande arbetet för rättvisa och mänskliga rättigheter. Civilsamhället känns viktigare än någonsin. 

Vilka åtgärder ser ni behövs för att åtagandet ska bli verklighet?

Det är avgörande att ett funktionshinderperspektiv genomsyrar allt arbete på alla nivåer: policyer och styrdokument måste anpassas och innehålla målsättningar som inkluderar personer med funktionsnedsättning. Men det får inte stanna vid fina ord. Det måste också bli något av det. Det ska funka i praktiken på lokal nivå och det måste följas upp. Personer med funktionsnedsättning är en stor och bred grupp med många olika erfarenheter och behov och biståndsaktörer behöver arbeta med både mainstreaming och riktade särlösningar, liksom med att utveckla sina mätmetoder och ta med variabler kring funktionsnedsättning i sin statistik. 

Alla aktörer inom global utveckling måste också bli bättre på att samarbeta med funktionshinderorganisationer. Fråga oss! Det finns massor av människor som sitter på värdefulla erfarenheter och kunskap men som idag inte inkluderas i arbetet. Om personer med olika funktionsnedsättningar bjuds in i arbetets alla processer skulle till exempel frågor om universell utformning och tillgänglighet komma med redan på planeringsstadiet av insatser och arbetet flyta smidigare och resultaten bli bättre. 

Det går heller inte att komma ifrån vikten av ett ökat ekonomiskt stöd. Många funktionshinderorganisationer är små och många gånger svaga organisationer och ett ökat stöd är avgörande för att kunna nå ut till fler och komma vidare med påverkansarbetet, inte minst efter pandemin.