Utrikesdeklarationen 2025: Fokus på Sverige, säkerhet och handel

Ett av de mest framträdande inslagen i deklarationen är betoningen på hotet från Ryssland och hur Sverige ska hantera det, särskilt i ljuset av landets Nato-medlemskap. Samtidigt lyfter regeringen vikten av folkrätten och stödet till internationella domstolar.

Jämställdhetsfrågor får ett mer begränsat utrymme i årets deklaration och betonas främst ur ett ekonomiskt perspektiv snarare än som en fråga om rättigheter. Klimatkrisen omnämns, men saknar en redogörelse av dess betydelse för säkerhetsfrågor eller vikten av att möta behoven hos hårt drabbade länder och grupper. Det verkar inte som att regeringen ser något behov av att öka takten i det globala klimatarbetet. Deklarationen saknar även helt referenser till Agenda 2030. Även viktiga globala finansiella utmaningar, som skuldkrisen och behovet av reformer, uteblir.

Det mest förvånande i dagens världsläge är att utrikesministern helt utelämnade Trump-administrationens chockbeslut att stoppa all verksamhet inom världens största biståndsmyndighet, USAID. En glädjande aspekt i årets utrikesdeklaration är att regeringen lyfter bortglömda kriser, som i DR Kongo och Sudan, och betonar vikten av att möta de stora humanitära behoven.

Med ett starkt fokus på säkerhet och handel signalerar regeringen en tydlig utrikespolitisk riktning, men avsaknaden av klimat- och utvecklingsfrågor väcker frågor om Sveriges långsiktiga globala engagemang.

Läs mer i CONCORD Sveriges analys av Utrikesdeklarationen.

Årets rosor går till…

Imorgon är det Alla hjärtans dag, och vi vill passa på att sprida lite kärlek – även i politiken! Därför delar vi ut rosor till de riksdagsledamöter som stått upp för solidaritet, bistånd och globala rättvisefrågor i utrikespolitiska debatten.

Här är ett finns gäng som påminner om att bistånd behövs, att klimatet är en säkerhetsfråga och att jämlikhet inte är en lyx – utan en förutsättning för fred och utveckling.

Så idag ger vi rosor, inte ris. För god politik förtjänar lite kärlek!

Jacob Risberg (MP) påminde om att handel aldrig kan ersätta behovet av bistånd och att Sveriges insatser måste vara långsiktiga och solidariska. Han betonade att bistånd inte ska styras av kortsiktiga politiska intressen och lyfte kritik mot en växande egoism i internationell politik.

Morgan Johansson (S) riktade skarp kritik mot regeringens nedskärningar i biståndet och varnade för att Sverige håller på att falla under FN:s rekommenderade biståndsnivå på 0,7% av BNI. Han betonade vikten av att inte ställa utsatta grupper mot varandra och att Sverige måste ta ett globalt ansvar i en orolig tid.

Fredrik Saweståhl (M) betonade att svensk utrikespolitik bör försvara demokrati, jämställdhet och hbtqi-rättigheter. Han framhöll att genom att främja dessa värden internationellt stärks inte bara andras rättigheter, utan även Sveriges egen frihet och säkerhet.

Håkan Svenneling (V) ifrågasatte varför regeringen inte vågar kritisera auktoritära ledare och varnade för att skära i biståndet i en värld som behöver mer, inte mindre, solidaritet. Han lyfte också behovet av att stärka demokratin och mänskliga rättigheter globalt.

Kerstin Lundgren (C) lyfte klimathotet och dess konsekvenser för fattigdom och säkerhet. Hon kritiserade regeringens brist på klimatperspektiv i utrikespolitiken och efterlyste ett återinförande av enprocentsmålet för biståndet.

Emma Berginger (MP) efterlyste ett starkare svenskt ledarskap för demokrati, mänskliga rättigheter och klimaträttvisa. Hon menade att Sverige måste stå upp mot auktoritära regimer och göra jämställdhet och klimat till kärnan i utrikespolitiken.

Gudrun Brunegård (KD) lyfte biståndets betydelse genom exempel från Kenya och Etiopien, där lokala och trosbaserade organisationer gör skillnad. Hon betonade samarbetets kraft i frågor som SRHR, flickors rättigheter och ekonomisk egenmakt – och hur svenskt bistånd kan förändra liv genom långsiktigt stöd och lokalt engagemang.

Anna Lasses (C) varnade för att regeringens förändringar riskerar att försvaga civilsamhällets roll i biståndsarbetet. Hon uppmanade regeringen att lyssna på civilsamhället och försvara jämställdhet, hbtqi-rättigheter och långsiktigt bistånd.

Ulrika Westerlund (MP) kritiserade regeringens beslut att dra in stödet till UNAIDS och varnade för att detta riskerar att försvaga kampen mot hiv och aids. Hon betonade att Sverige måste fortsätta vara en tydlig röst för hbtqi-rättigheter globalt.

Lotta Johnsson Fornarve (V) belyste hur regeringen använt biståndsmedel på ett sätt som strider mot internationella regler och varnade för att detta undergräver civilsamhällets arbete. Hon betonade vikten av att biståndet verkligen går till de mest behövande.

Tomas Eneroth (S) varnade för hur en liten grupp extremt rika får allt större makt på bekostnad av världens mest utsatta. Han lyfte hur ojämlikhet försvårar arbetet för demokrati, klimat och fattigdomsbekämpning samt påminde om G20-ländernas insikt om att växande klyftor hotar både ekonomisk tillväxt och social sammanhållning – en verklighet som Sverige tidigare erkänt, men som dagens regering riskerar att bortse från.