Biståndsdebatten – det rimmar illa?

Oppositionen var frågvisa kring Somaliaffärens karaktär  
Men många svar uteblev, för biståndsministern var inte ens där  

(S) pekade på att pengarna till Somalia kan hamna i fel händer
(M) sa att det är helt rimligt att ställa krav på mottagarländer

(SD) sa: ”Sverige kan inte göra allt, det är omöjligt att hjälpa alla”  
Är det ett argument för att låta fler domar om utfasning falla?

(S) menade att ”biståndet skiftar mot svenska intressen som export och migration”
Och enligt (M) är det inget fel med en sådan ambition:  

”Svenska intressen måste vara vägledande för svensk biståndspolitik”
Det låter inte riktigt som en DAC-fähig taktik?

Det finns fler strategier än landstrategier, menade (M) och lyfte att stödet till SRHR ökat nu  
Men just den andelen har minskat med 35 procent sen 2018, enligt RFSU  

”Det är inte smärtfritt att lämna länder där man haft ett långvarigt engagemang
…men vi har ingen annan väg när det gäller att prioritera Ukraina” var KD:s resonemang  

(C) säger att när Sverige låter biståndet till afrikanska länder sina
Ger man plats åt auktoritära stormakter som Ryssland, Saudi och Kina  

Sveriges stöd till Ukraina är avgörande, där är partierna överens  
Men hur finansieringen ska ske är en fråga där det bränns  

(C) pratar om en lånefinansierad fond till Ukraina, som ska ligga utanför budgetramen  
(S) svarar att vi får se hur det blir med det, baserat på regeringsunderlagen  

(S) vill ”stegvis återgå till biståndsmålet om en procent”  
Men på frågan om när det ska ske, är det inte lätt att vara konsekvent  

(KD) menar att enprocentsmålet är partiets fortsatta utgångspunkt  
Medan det av somliga Tidöpartier avfärdas som nostalgiskt strunt  

Trots nedskärningar är Sverige en av världens största givare av humanitärt bistånd till Sudan  
”Det är som att lägga plåster på blödande sår” sa (MP) och efterfrågade en långsiktig plan  

När (S) menade att kalla inhemska migrationskostnader för bistånd är lur  
Då var debatten slut, och det var kanske tur?