”Minskat forskningsbistånd drabbar Sverige”

I den nya regeringens första biståndsbudget görs en kraftig ökning av stödet till Ukraina. Den satsningen är lätt att förstå. Däremot verkar en del nedskärningar som gjorts för att skapa utrymme för detta ökade stöd ogenomtänkta. Det gäller inte minst de drastiska nedskärningarna i anslagen för forskningssamarbete och för information och kommunikation samtidigt som program för stöd till svenska studenters möjlighet till studier och examensarbeten i utvecklingsländer upphört.

Nedskärningarna slår inte bara mot kunskapsutveckling i, och för, fattiga länder utan även mot kunskapsutvecklingen i Sverige och mot Sveriges förmåga att bidra till, och dra nytta av, det internationella utvecklingssamarbetet. De slår också mot det demokratiska kravet på att enskilda biståndsinsatser, liksom biståndspolitiken i stort, ska kunna öppet granskas och debatteras. 

Ett effektivt utvecklingssamarbete bygger på att givaren har god kompetens och kunskap om olika utvecklingsfrågor för att kunna utforma och följa upp stödinsatser. Men det bygger också på en gemensam nytta och skapar ett gemensamt värde, vilket blir allt tydligare. Förr betydde utvecklingssamarbete i huvudsak bistånd från rikare länder till fattigare. Numer handlar det också om att enligt FN:s hållbarhetsmål, Agenda 2030, möta gemensamma globala utmaningar som klimatförändring, livsmedelssäkerhet, biologisk mångfald och hälsa. Under åren har biståndsmedel också finansierat betydande insatser för att utveckla svensk kunskap och kompetens för vårt utvecklingssamarbete.

I biståndsbudgeten har anslaget för Forskningssamarbete via Sida mer än halverats från 960 till 440 miljoner kronor. Detta är ett stort avbräck för stöd till forskning och högre utbildning i fattiga länder och för stöd till internationella och regionala forskningsprogram av betydelse för dessa länder eller för att möta gemensamma utmaningar. Forskningsbiståndet från Sverige har under årtionden bistått fattiga länder att bygga kapacitet och institutioner för forskning och högre utbildning. Detta stöd har varit helt centralt för fattiga länder att kunna utveckla en egen kunskapsbas och minska sitt stora beroende av utländska experter. Stödet har samtidigt ökat deras förmåga att aktivt delta i olika internationella forskningssamarbeten. Utan utvecklingsländernas aktiva medverkan, ofta knutna till viktiga internationella konventioner, skulle det vara svårt att göra framsteg. Forskningsbiståndet baseras också i hög grad på den svenska resursbasen, något den nya regeringen säger sig vilja uppmuntra. Över åren har ett stort antal institutioner vid Sveriges universitet och högskolor engagerats i forskningssamarbeten i fattiga länder.

Nedskärningarna visar också på en oförståelse av hur stöd till högre utbildning och forskning bäddar för goda samarbeten inom flera områden. Erfarenheterna visar att de utbildade studenterna ofta får ledande roller inom regeringar i mottagarländerna och internationella organisationer. Det svenska forskningsbiståndet har ett mycket gott renommé vilket har givit Sverige en stark och respekterad röst inom olika internationella forskningsprogram. Stödet har lett till viktiga resultat som till exempel koleravaccin och bidragit till de genombrott som nyligen gjorts i utvecklingen av ett malariavaccin. Nedprioriteringen av forskningssamarbetet skickar en olycklig signal om Sveriges syn på stödet till utvecklingsforskning och försvagar vår ställning i det internationella samarbetet. 

Utöver nedmonteringen av forskningsbiståndet slaktas i det närmaste anslaget för Information och Kommunikation med en minskning från 155 till 20 miljoner kronor. Den ansvarige ministern, Johan Forssell, motiverar detta med klyschan ”fler matpaket och färre konferenser”. Men vad är det för verksamhet som buntas ihop med ordet ”konferenser”? Anslaget finansierar verksamhet  vid ett stort antal civilsamhällsorganisationer i Sverige, organisationer som Forssell annars säger sig måna om. Där finns aktiviteter som bidrar till att engagera och kompetensutveckla unga vuxna, på väg ut i arbetslivet, i frågor som rör Agenda 2030 och globala utmaningar. Där finns oberoende granskning och debatt av biståndsinsatser och utvecklingspolitiken. Där finns förmedling av kunskaper från organisationers verksamhet i olika länder. I många fall har det senare varit tändande för kampanjer och insatser för förbättringar av människors situation i länderna. Det har till exempel gällt migrantarbetares utsatta situation i gulfstaterna eller undermåliga arbetsförhållanden i fabriker som producera varor för export till konsumenter i rikare delar av världen.

Genom sin verksamhet spelar de berörda organisationerna en viktig roll för att skapa goda förutsättningar för rekrytering till arbeten som kräver kunskap om utvecklingsfrågor. Det kan vara i  organisationer och företag som är engagerade i biståndet, eller med handel och näringsverksamhet, i utvecklingsländer. De organisationer som nu får sin verksamhet kraftigt beskuren står dessutom för en viktig del av en granskningen, debatten och kunskapsförmedling om utvecklingssamarbetet, något som är en grundförutsättning för en levande demokrati. De politiskt ansvariga har sagt att de berörda verksamheterna i sig är vällovliga men inte bör finansieras via biståndsbudgeten eftersom den bör reserveras för sådant som ”direkt kommer de fattiga länderna till godo”. Som framgått är det en förenklad syn på vad utvecklingssamarbete är. Det blir också ett svepskäl så länge finansiering inte säkras via någon annan del av statsbudgeten. 

Till bilden hör också att de biståndsfinansierade stipendieprogrammen, Minor Field Studies (MFS),  Linneaus-Palme programmet och UHR:s praktikprogram tidigare avslutats. Program som har gjort det möjligt för studenter att genomföra en del av sina examensarbeten i något utvecklingsland och studentutbyten mellan universitet i Sverige och i utvecklingsländer. Sveriges kapacitet för att medverka i, debattera och granska utvecklingssamarbetet, urholkas således både vad gäller spetskompetens, forskningen, och nyrekryteringen av unga personer. 

Vi uppmanar regeringen att tänka om beträffande de nedskärningar som nu dramatiskt försämrar Sveriges förmåga att stödja och bidra till kunskap för utveckling i fattiga länder, liksom förmågan att medverka i arbetet  för att möta akuta globala utmaningar. 

Rolf Carlman, vice ordförande, Föreningen för Utvecklingsfrågor, FUF
Thomas Elmqvist, ordförande för Sidas vetenskapliga råd
Lisa Sennerby Forsse, ledamot i FN:s Scientific Group för Food Systems Summit 2021 Rektor, Sveriges Lantbruksuniversitet 2006–2015
Anna Stenvinkel, generalsekreterare, ForumCiv
Fredrik Söderbaum, ordförande, Swedish Development Research Network, SweDev
Anders Wijkman, ledamot, Kungl. Vetenskapsakademien. Generaldirektör, Styrelsen för u-landsforskning, Sarec 1992-94