Tidigare partiledare om biståndet: "Det var inte snack om höger eller vänster"

– Det var inte snack om höger eller vänster, säger Alf Svensson (partiledare för Kristdemokraterna 1973–2004).

Han minns en tid då stödet för enprocentsmålet samlade politiker över partigränserna.

– Vi hade märken på oss där det stod 1 procent. Det hade vänsterpartister. Det hade kristdemokrater. Det hade liberaler.

Lars Ohly (partiledare för Vänsterpartiet 2004–2012) beskriver samma period som en tid då partierna kunde vara oense om detaljer, men överens om grunden.

– Det fanns en samstämmighet kring viktiga principer som gjorde att man sedan kunde gå vidare till de politiska konflikterna. De handlade mycket mer om hur man skulle använda biståndet, inte hur mycket.

Bengt Westerberg (partiledare för Folkpartiet 1983–1995) minns också den breda enigheten kring biståndet.

– När jag kom in i riksdagen fanns det en bred politisk samsyn. Jag trodde att när man väl hade uppnått till exempel enprocentsmålet, och det ändå var en hygglig politisk konsensus om detta, så skulle man kunna lita på att det gällde över tid.

En snabb politisk förflyttning

Samtalen präglas av en gemensam reflektion över hur snabbt den politiska utvecklingen har gått. Flera av de tidigare partiledarna menar att frågor om internationell solidaritet i allt större utsträckning har ersatts av ett fokus på nationella intressen. Samtidigt har biståndet blivit en tydligare politisk konfliktfråga.

– Det som förvånar mig mest är hur snabbt förändringen har gått, säger Bengt Westerberg. Det här är inte en kontinuerlig förändring som har skett från 80- och 90-talet fram till nu. Det har kommit de senaste åren och det har gått väldigt, väldigt snabbt.

Lars Ohly beskriver en liknande utveckling.

– Plötsligt vaknar man upp och inser att nu är vi på ett helt annat ställe än där vi började. Nu handlar det ju tvärtom om att biståndspolitiken ska underordnas svenska intressen. Det har ju blivit det som nästan alla utgår ifrån.

Del av en större internationell utveckling

Förändringen beskrivs inte som ett isolerat svenskt fenomen. I intervjuerna lyfts hur nedskärningar i bistånd, ökad nationalism och ett starkare fokus på det egna landets intressen blivit tydliga inslag i politiken på flera håll i Europa och USA.

Samtidigt pekar de tidigare partiledarna på att frågor om global fattigdom, demokrati, mänskliga rättigheter och internationellt samarbete fortsatt är avgörande för att hantera gemensamma utmaningar.

Frågan om vilket Sverige vi vill vara

För Alf Svensson handlar utvecklingen ytterst om värderingar och människosyn.

– Det som hade förvånat mig mest är att man blivit så isolerad. Och intresserad av sitt eget så man glömmer att det finns en granne.

Han beskriver utvecklingen som: ”Den osunda nationalismen.”

Biståndspolitiken är, menar han, inte bara en fråga om budgetposter och procentsatser, utan också om vilket ansvar Sverige vill ta i världen. Trots olika politiska hemvister återkommer alla tre till samma grundläggande fråga: Vilken roll ska internationell solidaritet spela i framtidens Sverige?

Det är en fråga som under lång tid förenade stora delar av svensk politik men som idag väcker betydligt större debatt än tidigare.

– Den internationella solidaritetstanken som var viktig på 60-talet och framåt känner jag är ganska mycket borta nu, säger Bengt Westerberg.