Röster från civilsamhället i Östeuropa

Det Östliga partnerskapet är en plattform för dialog mellan EU:s medlemsstater och sex länder i Östeuropa och Södra Kaukasus som initierades 2009, då Sverige senast höll i EU-ordförandeskapet. Tillsammans med Polen och Tjeckien tog Sverige initiativet till att Östliga partnerskapet. Syftet var att bereda väg för Armenien, Azerbajdzjan, Belarus, Georgien, Moldavien och Ukraina att gå med i EU.  

Att bli EU-medlem är komplicerat och tar lång tid. Som exempel kan man lyfta fram de baltiska staterna som blev medlemmar i unionen ett knappt decennium efter att man slutit individuella associeringsavtal med varje stat. Som land måste man leva upp till medlemskraven om att vara en stabil demokrati som följer rättsstatens principer och har en fungerade marknadsekonomi. Vidare finns strikta regler om korruptionsbekämpning. Landets lagar ska också harmonieras med EU:s egen lagstiftning och regler. Som EU-medlem ska landet dessutom vara öppet för att införa euron som valuta.  

I Östeuropa och Södra Kaukasus innebär kontrasterna mellan den inhemska politiken och stora utmaningar med korruptionsbekämpning samt ländernas ekonomiska förutsättningar utmaningar för framtida EU-medlemskap. Samtliga länder befinner sig dessutom inom den ”ryska intressesfären”. Det betyder att den ryska regimen tycker sig ha rätt att kontrollera utvecklingen i dessa länder och ser en östlig expansion av EU som ett hot mot den egna staten och dess intressen. Det går inte att förstå utvecklingen i Östeuropa och Södra Kaukasus – och förhållandet till EU utan att ta med Ryssland i beräkningarna.  

Ryssland har vid flera tillfällen använt sig av ekonomiska och militära medel för att hindra Armenien, Azerbajdzjan, Belarus, Georgien, Moldavien och Ukraina från att närma sig EU. Det tydligaste exemplet på detta är det pågående kriget i Ukraina som började med annekteringen av den ukrainska halvön Krim 2014 och som trappades upp med Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina i februari 2022.  

Händelserna som lett fram till det pågående kriget har sin grund i att Ukraina 2013 var redo att sluta ett associeringsavtal med EU för att påbörja processen mot ett medlemskap i unionen. När Ukrainas dåvarande president Viktor Janukovitj efter påtryckningar från den ryska regimen plötsligt valde att backa från att signera avtalet med EU, reagerade det ukrainska samhället och våldsamma protester bröt ut. I februari 2014 tog regimkritiker makten och Janukovitj flydde landet. En månad senare invaderade trupper under obestämd flagg Krimhalvön.  

Från ryskt håll har man aldrig erkänt att det var ryska trupper som invaderade Krim. I stället har man hävdat att kriget och stridigheterna mellan olika rebellgrupper och den ukrainska armén i östra Ukraina uppstått organiskt som en reaktion på att man velat försvara ryssar och den ”ryska världen” som hotas av väst.  

Förutom kriget i Ukraina har Ryssland på olika sätt de senaste 20 åren verkat för att utöka landets ekonomiska och politiska makt i länderna i Östeuropa och Södra Kaukasus.  

Från ryskt håll har man till exempel utnyttjat krigen och konflikterna mellan Azerbadzjan och Armenien för att knyta Armenien närmare sig. Med Ryssland som militär och ekonomisk bundsförvant är det svårt för Armenien att närma sig EU. Speciellt eftersom landet ligger klämt mellan Turkiet och Azerbajdzjan, två bundsförvanter som utgör ett hot mot den armeniska självständigheten. Kriget i Nagorno-Karabach, Armeniens ekonomiska och militära integrering med Ryssland, och att man inte riktigt litar på att EU kommer att stå upp och försvara Armenien mot ytterligare aggressioner, sätter käppar i hjulet för EU-samarbetet. Samtidigt har Rysslands aggressionskrig i Ukraina visat den armeniska regeringen att Ryssland inte heller går att lita på.  

Ryssland har även med ett finger i spelet i andra väpnade konflikter i området. 2008 bröt ett kort krig ut mellan Ryssland och Georgien efter att Georgien gjort klart att man stod redo att gå med i NATO. Kriget, som varade i tolv dagar, satte effektivt stopp för Georgiens NATO-ansökan.  

Belarus och andra sidan, kan i det närmsta betraktas som en rysk vasallstat under president Aljaksandr Lukasjenko 29-åriga styre. Efter presidentvalet i Belarus 2020, när Lukasjenko återigen ”vann” makten bröt aldrig skådade protester ut över hela landet. Regimen har efter detta slagit ner med järnhand och det belarusiska civilsamhället befinner sig sedan dess i en otroligt svår och allvarlig situationen med tusentals fängslade och landsflyktingar. Protesterna och den hjälp man fick från den ryska staten att stävja dessa, har knutit den Belarusiska regimen närmare Ryssland och landet är nu mer isolerat än någonsin sen självständigheten 1991.  

Mångfacetterade och vitt skilda utmaningar – för att inte nämna drivkrafter – skapar stora utmaningar för de individuella länderna i det östliga partnerskapet så väl som för EU när man ska förhandla om framtida medlemskap.

Under de tretton år som det Östliga partnerskapet verkat har det politiska läget i omvärlden förändrats. Många har börjat fråga sig hur passande det är att bunta ihop sex länder, vars främsta gemensamma nämnare är deras historia koppling till Ryssland – och det hot som den ryska regimen utgör mot demokrati, mänskliga rättigheter och dessa länders självständighet just nu.  

Förutom kopplingen till Ryssland utgörs det Östliga partnerskapet av sex stater med varierande intressen, ambitionsnivåer och drivkrafter. Detta gör att det är svårt att hitta en gemensam väg framåt som funkar och som alla är överens om.  

I februari 2022 lämnade Ukraina, följt av Georgien och Moldavien in ansökan om medlemskap i EU och i juni samma år meddelade kommissionen att man från EU:s håll anser att Ukraina och Moldavien uppfyller kraven för medlemskap och därför ger länderna kandidatstatus. Georgiens ansökan godkändes inte. Från EU:s håll menar man att landet fortfarande inte uppfyller samtliga krav som ställs på ett medlemsland. Det georgiska civilsamhället, som är väldigt EU tillvänt, reagerade kraftig på nyheten och stora protester utbröt i landet.  

Vad händer med det Östliga partnerskapet när två tredjedelar av plattformens medlemmar getts kandidatstatus – samtidigt som Belarus i juni 2021 officiellt avsades sig sitt deltagande i gruppen? Inbördes konflikter som den mellan Armenien och Azerbajdzjan – och det faktum att Azerbajdzjan under de tretton år som gått sedan plattformen invigdes, utvecklats till en autokrati, påverkar också möjligheterna till meningsfull dialog.

Samtidigt som man kan fråga sig vilken roll det Östliga Partnerskapet som plattform och forum för dialog mellan EU och de sex länderna ska ha framåt, har arbetet inom plattformen varit viktig för att stärka dialogerna mellan civilsamhället och makthavare. Det har också varit en viktig samlingspunkt för civilsamhällesaktörerna från de olika länderna att samlas och utbyta erfarenheter och lära av varandra.  

En av höjdpunkterna som det Östliga partnerskapet åstadkommit är mellanmänskliga möten som underlättats av att man tidigt lyckades införa viseringsfritt resande mellan de sex länderna och EU:s medlemsstater. Det har underlättat för lärosäten, arbetsgivare och turistnäringar att öppna upp och har inneburit att tusentals personer från Östeuropa och Södra Kaukasus utbildats, arbetar och reser runt inom EU.  

Med Rysslands aggressionskrig i Ukraina har det blivit allt viktigare att utvärdera vad det Östliga partnerskapet som plattform gjort för att öka de sex ländernas integrering mot EU, men framför allt, vilken roll och hur plattformen ska utvecklas framåt. Här har civilsamhället en viktig roll att spela.

I civilsamhället finns all den kunskap och erfarenheter som makthavare behöver för att bygga mer demokratiska och hållbara samhällen. Civilsamhället har både mandat och kraft att hålla makthavare ansvariga för sina handlingar och att se till de infriar sina löften. Genom att erbjuda en plattform för dialog och utbyte sinsemellan ländernas civilsamhällen och mellan makthavare fortsätter vi att stötta civilsamhället i Östeuropa och Södra Kaukasus. Så bygger vi också en mer demokratisk och hållbar värld.