Om vi varit sommarpratare

I våra sociala kanaler släppte vi vårt eget "sommarprat" med Anna Stenvinkel, generalsekreterare ForumCiv. 

Här är hela sommarpratet i text

När jag var liten fick jag följa med min pappa och samla in pengar för Röda Korset på valdagen. Jag minns ljudet när ett mynt landade i bössan – det där lilla klirret som sa: här finns medmänsklighet. Någon brydde sig. Och vi gjorde skillnad. På riktigt.

Jag visste inte då att jag en dag skulle arbeta med bistånd. Eller rättare sagt, med rätten till organisering, till förändring, till rättvisa. Sånt man inte riktigt kan mäta i mynt.

Och jag visste inte att jag en dag skulle behöva försvara själva idén om solidaritet. Men det är precis där vi står idag.

Den svenska biståndspolitiken har svängt – snabbt och brutalt. Projekt fryser inne. Avtal rivs upp. Människor som planerat utbildningar, kampanjer, lokala möten – ja, hela sitt arbete – får plötsligt besked att pengarna inte kommer. Inte nu. Kanske aldrig.

Det här handlar om mer än budgetposter. Det handlar om tillit. Om att Sverige varit en partner, inte bara en givare. Om ett gemensamt löfte: vi gör detta tillsammans.

På ForumCiv samarbetar vi med hundratals organisationer världen över. Modiga människorättsförsvarare i Colombia. Gräsrotsaktivister i Kenya. Rättighetsbärare i Belarus. De bygger demokratins mur, sten för sten. Vad händer när vi mitt i bygget drar undan stödet?

Man kallar det ”reform”. Ärligt talat – det här är ett haveri. Och priset betalas inte i Sverige. Utan av dem som redan lever på marginalen.

Och ändå, mitt i all den här frustrationen, så finns något som håller. Det är kanske det vackraste med civilsamhället. Människor organiserar sig ändå. De ger sig inte. De bygger nya vägar, även när de gamla bommas igen.

Och det, det ger mig hopp.

Jag tänker ofta på de modiga, starka kvinnor jag mött i Somalia, Liberia, Kambodia, Colombia och Kenya som trots hot mot liv och familj stått upp för rätten att organisera sig. Kanske är det den mest radikala handlingen vi kan göra nu: lyssna på rättighetsbärarnas behov.

Så nästa gång någon säger att biståndet ska "gynna Sverige" – fråga: vilket Sverige? Det öppna, solidariska som trodde på förändring? Eller ett annat, mer slutet?

För detta handlar inte bara om bistånd. Det handlar om vilken sorts samhälle vi vill vara.