Ökning av EU:s bistånd, men inte till de mest utsatta

Världen brottas med sviterna av pandemin och utmaningen att nå de Globala målen i Agenda 2030 har blivit svårare. EU och dess medlemsstater fortsätter att tillsammans vara världens största biståndsgivare och har därmed en nyckelroll att spela globalt för en hållbar utveckling och återhämtning efter pandemin. Men då behövs ökade resurser till de människor som lever i störst fattigdom och utsatthet. 

Årets rapport visar att stödet till de mest utsatta länderna står och stampar på samma nivå som tidigare år; endast 0,1 procent av EU:s sammanlagda bruttonationalinkomst (BNI).

Concord Europas AidWatch-rapport granskar EU:s och medlemsstaternas bistånd. Årets rapport visar att stödet till de mest utsatta länderna står och stampar på samma nivå som tidigare år; endast 0,1 procent av EU:s sammanlagda bruttonationalinkomst (BNI). Därmed missade EU sitt mål att nå upp till 0,15 procent år 2020. 

EU:s totala bistånd nådde 0,5 procent av BNI år 2020, jämfört med 0,42 procent året innan. Det är en glädjande ökning men åtagandet om att medlemsstaterna ska bidra med 0,7 procent av sin BNI är fortfarande långt från att bli verklighet. Sverige fortsätter att vara ett av endast fyra EU-länder som når över FN:s överenskomna biståndsnivå om 0,7 procent.

Rapporten tar också upp att det sker en stor ökning av bistånd i form av lån i stället för gåvobistånd.

Under pandemin har EU samordnat och samlat in ytterligare biståndsbudget från medlemsstaterna som ”Team Europas” respons på pandemins förödande konsekvenser. Detta har sannolikt bidragit till att tio EU-länder ökade sitt bistånd med mer än fem procent jämfört med året innan. Ett fåtal stora givarländer som Frankrike, Tyskland och Sverige har stått för merparten av ökningen av biståndet. Andra minskade sitt internationella bistånd på grund av den egna ekonomiska tillbakagången. 

Rapporten tar också upp att det sker en stor ökning av bistånd i form av lån i stället för gåvobistånd. Det är en riskabel väg att gå när många låginkomstländer redan befinner sig i skuldkris och tvingas betala av skulder. Det innebär att de inte har råd med nödvändiga kostnader för sjukvård, utbildning, tryggad livsmedelsförsörjning eller återhämtning efter pandemin. 

Ett annat orosmoln är att EU:s migrationspolitiska och geopolitiska ambitioner, inte minst att konkurrera med Kina på den globala arenan, formar EU:s internationella utvecklingssamarbete. Detta går stick i stäv med principerna om ett effektivt bistånd som utgår från mottagarens behov och prioriteringar.