Regeringens attack på biståndet ett lågvattenmärke

Den 29 februari uppdrog regeringen till Sida att utreda hur man kan ta över förmedlingen av alla de medel, cirka 1,7 miljarder kronor, som i dag går via svenska organisationer. Med ett penndrag rycker man undan mattan för några hundra organisationer som samarbetar med över två tusen partners i det globala syd. Några veckor senare beslöt Sida att säga upp avtalen med de organisationer som kanaliserar dessa medel per den 1 januari nästa år.

Det är en bred palett av organisationer som drabbas av regeringens beslut. Från Svenska Kyrkan och Diakonia, via Röda Korset, Rädda Barnen och Plan, till plattformar som Forumciv och Svenska missionrådet.

Regeringen har alltså förklarat krig, inte mot fattigdomen, utan mot svenska biståndsorganisationer. Hur hamnade vi här?

Ett bra bistånd utgår från ett rättighetsperspektiv. Massiva reformprogram för att effektivisera förvaltningar inom allt från infrastruktur till hälsovård har kunnat påvisa goda resultat i tekniska termer. Men för att leda till faktiska förbättringar för den enskilde medborgaren behövs mer. Civilsamhället har erbjudit en väg att adressera även demokratins efterfrågesida: Informerade medborgare kan kräva sin rätt, avslöja korruption och ställa makthavare till svars.

Stärka civilsamhället

Från mitten av nittiotalet växte det fram en skog av policyer och strategier – i Washington, London och, ja, Stockholm – som betonade civilsamhällets betydelse för demokrati och utveckling. I Sverige blev det ett uttalat mål att biståndet genom svenska organisationer skulle stärka det civila samhällets aktörer i samarbetsländerna.

Sida kom tidigt till insikt om att man som statlig myndighet, både av administrativa och principiella skäl, är dåligt skickad att fördela bidrag till en mångfald av samarbeten som har olika historia och bottnar i skilda ideologier. Till sin hjälp har man tagit ramorganisationer som förmedlar vidare inom sina respektive nischer. Därmed kan man överlåta till kyrkor att tala med sina systerkyrkor i samarbetsländer, miljörörelse med miljörörelse, kooperation med kooperation, och så vidare.

Sådana dialogpartners har traditionellt setts som en tillgång av både Sida och regeringar av olika kulörer.

Sida sätter strikta krav på intern styrning och kontroll. I gengäld har organisationerna stor autonomi avseende var och med vem man samarbetar. Sida kan koncentrera sig på måluppfyllelse och överlåta åt organisationerna att bedöma vilka prioriteringar som ger bästa resultat.

På köpet har Sida fått en rad välinformerade organisationer som utifrån olika perspektiv kan granska och utmana myndigheten och regeringens biståndspolitik. Sådana dialogpartners har traditionellt setts som en tillgång av både Sida och regeringar av olika kulörer.

Liksom allt bistånd har även det genom civilsamhället granskats och utvärderats på längden och tvären. Den senaste breda utvärderingen gjordes så sent som 2021. En av slutsatserna var behovet att ytterligare öka pluralismen i kretsen av svenska organisationer.

OECD:s biståndskommitté DAC gör regelbundna granskningar av det svenska biståndet. I den senaste, från 2019, lyfts den svenska modellen med ramorganisationer som sätter egna prioriteringar under de riktlinjer som Sida anger fram som good practice.

Gott öga

Med sin principiella skepsis mot statliga lösningar har man från borgerlig sida haft ett gott öga till civilsamhället. Under Alf Svenssons (KD) tid som biståndsminister tog det sig uttryck i öppna kärleksförklaringar. Under Gunilla Carlsson (M) manifesterades det bland annat i satsningar på demokratins aktörer och i dialogmöten med de svenska organisationerna. Därför är det en paradox att en borgerlig regering nu försöker förstatliga en verksamhet som historiskt skötts av det civila samhället.

Civilsamhällets bistånd är ett myller av partnerskap. När det är som bäst förmår det mobilisera utsatta människor att kräva sin rätt och samtidigt samla ihop lokala erfarenheter i ett påverkansarbete i Sverige och EU. Ett bra bistånd blir därmed besvärligt på hemmaplan i och med att det utmanar med kritiska perspektiv på exempelvis klimaträttvisa och mänskliga rättigheter. Det utmanar också föreställningen om det annorlunda i andra länder och kulturer.

Kasta principerna

Är det i själva verket här som skon klämmer? Globalismen har ingen plats i det nationalromantiska bygget. Det är därför inte förvånande att Sverigedemokraterna betraktar biståndsorganisationerna med fientlighet.

Det som är förvånande är snarare hur lätt det gick att övertyga de tre regeringspartierna att kasta tidigare principer över bord.

Magnus Lindell, ordförande i ForumCiv, mångårig chefserfarenhet från Sida, bland annat operativ chef 2008–2010. Ledamot i Expertgruppen för biståndsanalys 2020–2022