Traditionellt bistånd i ny kostym

Man hör ofta påståendet att världen är på väg bort från det traditionella biståndet (till exempel här, här och här). Det talas om att vi befinner oss i ett paradigmskifte. Att biståndet moderniseras, att vi lämnar gamla lösningar bakom oss. Men skrapar man på ytan framträder en annan bild. I själva verket riskerar vi att backa in i framtiden. Jag har varit med länge nog för att minnas hur det såg ut.

Vad är traditionellt bistånd?

Ett tydligt kännetecken var det bundna biståndet, där givarländer krävde att pengarna skulle användas för att köpa varor och tjänster från det egna landet. Det ledde ofta till dyra och ineffektiva projekt, som inte tog hänsyn till de lokala behoven. Efter årtionden av kritik och gemensamma åtaganden bland givarna började andelen bundet bistånd minska. Vid millennieskiftet var bara en tredjedel av biståndet obundet – idag är det över 80 procent. Men nu ser vi hur det bundna biståndet och kommersiella intressen kommer tillbaka i ny förpackning.

Ett återfall för biståndet, inte en reform

Användningen av bistånd som ett geopolitiskt verktyg har gamla rötter. Under kalla kriget användes det för att säkra lojalitet från auktoritära regimer, som Mobutus Zaire. Efter 11 september följde enorma biståndsflöden i spåren av militära insatser i Irak och Afghanistan.

I dag är mönstret bekant. EU:s globala satsning "Global Gateway" marknadsförs som ett alternativ till Kinas inflytande, snarare än ett svar på lokala behov. Angelägna och enormt stora satsningar görs i Ukraina, men tyvärr trängs stödet till andra länder undan, där behoven också är stora. Behoven globalt ökar, men solidariteten blir mer selektiv och anpassad efter politiska intressen.

Länge dominerades biståndsflödena av krediter. 1980-talet och 1990-talets skuldkris tvingade fram en omprövning och gåvobiståndets andel ökade. Nu ges återigen bistånd i allt högre grad i form av krediter, ofta kopplat till en strävan att mobilisera privata investeringar. Samtidigt kommer nu allt fler larmsignaler om att vi står inför en ny skuldkris. Kommer det traditionella biståndets misstag på detta område att återupprepas?

Allt detta sker medan givarländer tänjer på reglerna för vad som får kallas bistånd. Det traditionella biståndet led av oklara gränslinjer för vad som får räknas som bistånd – gränslinjer som OECD/DAC över åren med stor möda lyckats precisera. Men i stället för att följa gemensamma standarder ser många givare OECD/DAC mer som ett hinder att runda. 

Vill vi gå framåt eller bakåt?

Så vad innebär egentligen att "röra sig bort från traditionellt bistånd"? För oss i civilsamhället innebär det att vi lämnar maktobalans och givarfokus bakom oss. Att vi bygger verkliga partnerskap som utgår från lokala behov. Men den politiska riktning vi ser idag är motsatt. Givarländernas egna intressen får allt större genomslag, medan principerna om ägarskap, transparens och långsiktighet skjuts åt sidan.

När beslutsfattare säger att rörelsen bort från ”traditionellt bistånd” är påhejat av partnerländerna så stämmer det inte. Det är sant att det finns en stark biståndskritik i partnerländerna, men det är inte en kritik som bejakar den utveckling vi nu ser bland biståndsgivarna. Organisationer och rörelser i våra partnerskapsländer efterfrågar inte mindre bistånd, utan bättre. De vill se jämlika relationer, inflytande och bättre respekt av givarländerna för redan gjorda åtaganden.

Nej, vi är inte på väg bort från traditionellt bistånd. Vi är snare på väg tillbaka och på väg att upprepa många av det traditionella biståndets misstag. 
Det är dags att vi är ärliga med vart vi är på väg. Och att vi lyssnar på dem som står mitt i konsekvenserna av det traditionella biståndets återkomst.

Göran Holmqvist, generalsekreterare ForumCiv

Detta är en sammanfattning av en blog ursprungligen publicerad av UNU-WIDER.