Varför får civilsamhället skattemedel?

Den svenska demokratimodellen

Civilsamhället är en central del av demokratin. Det är här människor organiserar sig frivilligt, driver opinion, försvarar rättigheter och skapar förändring, oavsett vem som styr landet.

I länder där demokratin försvagas är det ofta civilsamhällets organisationer och människorättsförsvarare som först utsätts för hot, misstänkliggörande och repressiva lagar. Mot den bakgrunden ska det starka skyddet för föreningsfrihet, yttrandefrihet och mötesfrihet förstås. De finns där för att säkra människors rätt att organisera sig och uttrycka kritik.

År 2010 beslutade riksdagen, under alliansregeringens år, om en samlad politik för det civila samhället. Där slås fast att civilsamhället är en egen arena, skild från staten och marknaden. Ett starkt civilsamhälle är både en förutsättning för och ett uttryck för ett fritt och demokratiskt samhälle.

I den svenska modellen, som det här riksdagsbeslutet värnar, gäller att staten kan ge ekonomiskt stöd till idéburna organisationer, men utan att påverka eller styra deras åsikter. Samverkan mellan det offentliga och civilsamhället får aldrig innebära att organisationer förlorar sin självständighet eller tystnar i sin kritik. Offentligt stöd är därför inte en belöning för lydnad, utan ett sätt att stärka och värna demokratins infrastruktur. På samma sätt är det skattefinansierade presstödet en central del av demokratin, eftersom det bidrar till att olika politiska röster kan komma till tals och att mångfalden i det offentliga samtalet upprätthålls.

Kritiken från Riksrevisionen

Riksrevisionen har granskat statens bidrag till civilsamhället. Bakgrunden är att bidragsvolymerna har ökat, systemen har blivit mer komplexa och riskerna för felaktiga utbetalningar har uppmärksammats mer.

Myndigheten menar att staten länge har byggt bidragssystemen på tillit och relativt begränsad kontroll. Det har i många fall fungerat väl, men dagens mer komplexa miljö kräver mer systematiska och riskbaserade kontroller.

Samtidigt är det viktigt att kontrollen är träffsäker. Utmaningen ligger i att stärka uppföljningen utan att kväva det engagemang och den handlingskraft som civilsamhället bidrar med.

Det är rimligt att diskutera effektivitet och riskhantering. Men diskussionen måste bygga på fakta, inte på misstänkliggörande av en hel sektor.

De nya demokrativillkoren

För att få statliga bidrag måste organisationer respektera grundläggande demokratiska värderingar och inte motverka det demokratiska styrelseskicket. Syftet är självklart: offentliga medel ska inte gå till verksamheter som använder våld, hot eller undergräver demokratin.

Samtidigt har de nya och skärpta demokrativillkoren väckt oro. Begrepp har upplevts som otydliga och rättstillämpningen som svår att förutse. När villkor är oklara finns en risk för godtyckliga bedömningar.

Det finns redan exempel på organisationer som upplever att reglerna tillämpas på ett sätt som skapar osäkerhet. Om rädslan att förlora finansiering leder till självcensur uppstår ett demokratiskt problem.

Samtidigt kräver arbete för mänskliga rättigheter ibland dialog med aktörer vars värderingar man inte delar. Det kan till exempel handla om att arrangera seminarier med religiösa ledare eller föra dialog med väpnade aktörer om krigets lagar.

Enligt demokrativillkoret ska organisationer med sådana värderingar inte få stöd. I regeringens strategi för civilsamhället sägs dessutom att organisationer inte heller får ha “kopplingar” till sådana aktörer. Eftersom det är oklart vad som räknas som en "koppling" finns risk för otydliga och godtyckliga bedömningar från myndigheter. 

Staten har ett legitimt intresse av att skydda demokratin. Men det måste ske på ett sätt som samtidigt skyddar civilsamhällets självständighet och roll som fri röstbärare. Annars riskerar vi att gradvis försvaga det vi säger oss vilja försvara.

Vad bidrar civilsamhället med?

Civilsamhället får skattemedel därför att det bidrar med samhällsnytta som kompletterar det offentliga. De stärker demokratin genom att engagera människor, bära olika gruppers röster och påverka beslutsfattare på lokal, nationell och internationell nivå. 

Samtidigt driver många organisationer konkret verksamhet som stödjourer, skyddade boenden, läxhjälp, fritidsaktiviteter för barn och unga, språkcaféer, integrationsinsatser, härbärgen samt idrotts- och kulturverksamhet. På så sätt kompletterar och avlastar de välfärden. Civilsamhället spelar också en viktig roll i det förebyggande arbetet mot missbruk, kriminalitet och psykisk ohälsa, vilket stärker samhället på lång sikt.

Inom biståndet är civilsamhället avgörande. Genom lokala partners stärks mänskliga rättigheter, jämställdhet och långsiktig utveckling. Det är också därför svenska folket återkommande ser civilsamhället som en av de mest effektiva kanalerna för bistånd.

Vad får civilsamhället pengarna ifrån?

Finansieringen kommer från olika offentliga stödformer. Exempelvis:

• Sida, inom det internationella utvecklingssamarbetet
• MUCF, för ungdoms- och demokrativerksamhet
• Jämställdhetsmyndigheten
• Allmänna arvsfonden

Bidragen är förenade med krav på uppföljning, rapportering och revision. Svenskt bistånd har en inre kontroll som är större än för något annat statsbidrag.

Är civilsamhället oberoende?

Att en organisation får offentliga medel innebär inte att den är en del av staten. Riksdagen definierar civilsamhället som en arena skild från staten, inte som ekonomiskt frikopplad från den. Det är just denna kombination, organisatorisk självständighet men möjlighet till offentlig finansiering, som är karakteristisk för den svenska demokratimodellen.

Oberoende handlar om friheten att formulera sitt uppdrag, driva opinion och kritisera makten. Den svenska demokratimodellen bygger just på att staten kan finansiera samhällsnyttig verksamhet utan att styra åsikter.

Civilsamhället rymmer både små ideella föreningar och större professionella organisationer. Båda är en del av demokratins infrastruktur. Att vissa verksamheter i hög grad finansieras av staten speglar ofta att de utför samhällsnyttiga uppgifter, inte att de har upphört att vara civila eller självständiga.

Att ifrågasätta civilsamhällets rätt att både ta emot stöd och vara kritiskt riskerar att urholka den modell som gjort Sverige starkt: ett pluralistiskt samhälle där organisationer kan vara obekväma, granskande och helt nödvändiga för demokratins överlevnad. 

Därför fortsätter vi höja rösten

Genom vårt dagliga arbete inom biståndet och i samtal med våra samarbetspartners världen över ser vi på nära håll hur auktoritära krafter påverkar människors liv och handlingsutrymme. När människor hindras från att organisera sig, kritisera makten eller försvara sina rättigheter försvagas demokratin – och i värsta fall kostar det liv.

Det demokratiska utrymmet krymper i många delar av världen. Ofta är det repressiva regeringar som står bakom, men även företag, religiösa ledare, paramilitära grupper och regimtrogna så kallade GONGOs bidrar till att tysta oberoende röster. Särskilt i samband med val intensifieras försöken att begränsa debatt och opposition.

Förtrycket tar sig många uttryck: hot, våld och mord på människorätts- och miljöförsvarare, fabricerade åtal, fängslanden och smutskastningskampanjer. Kvinnor och hbtqi-aktivister utsätts ofta för särskilt hårda attacker, inklusive sexuellt våld och hot mot deras familjer. Syftet är detsamma: att skapa rädsla och stoppa organisering.

Därför kommer vi alltid att höja våra röster när gränser förflyttas. För utan civilsamhället tystnar demokratin.